Att tro att man är stark bara för att man klättrar i sanbaggade Göteborg är ett minne blott.
Nu vet man däremot hur svag man egentligen är när man kommer till lite brantare ställen.


Johan sträcker sig långt på "Right", Fruberget

Västervik bjöd på underbar, men brant klättring. Crimpa behövde man inte göra för många gånger, men armarna känner att man fått pincha en hel del och nu vet jag med besked att jag börjar bli hyffsad på slopers!


Jocke pinchar hårt på "Sth 1", Fruberget

Lördagen blev fokus på Fruberget, efter att vi snacka med Stefan Rasmussen kvällen innan som rekommenderade det.
Det bjöd på varierande klättring med en stenkvalité jag aldrig skådat.
Det var inte Göteborgsklippor som river sönder fingrarna efter 30 minuter. Utan däremot fick vi överväga att sluta klättra efter ca 7 timmars klättring utan lunchpaus.
Kvällen bjöd på pizza och bio.


Johan på den låga "Minin caveman", Fruberget

Söndagen bjöd på stormbyar och mulet väder.
Tanken var från början att sticka till Falla taket med Rasmussen, men det blev en tur själva till VO-blocken i centrala Västervik.
Klättringen här bjöd mer på slabb och klättring liknande det vi har i Göteborg, fast mycke mycke snällare klippa mot fingrarna. Vi höll oss här i 2 timmar och sedan packades bilen för hemfärd.
Bilen som faktiskt fungerat som sovplats 2 nätter!


Jocke på en namnlös slabb, Fruberget